Aldrig nöjd

Jag kan inte slita mig från datorn. Jag vet inte längre om det är måndag eller tisdag eller söndag.

Jag vet ej mer om det är dag eller natt och hela världen blir overklig för mig.
Goethe, Den Unge Werthers lidanden, brev från den 19 juni.

Jag känner mig som en övermänniska och en ickemänniska på samma gång. Byråkratin vill mig illa. Jag är ute bland verklighetens folk. De bittra, de som bara gillade läget. Jag skrattar i hemlighet åt att de tycker att det de gör är så viktigt. Vem är jag att skratta åt det?

Så svårt när man inte har någon att titta på i samförstånd. Så glad att jag kan skratta i samförstånd i vardagen när den är som bäst. Kungarna av tylösand får oss att gapa.

Vad har hänt med världen?

Undrar man helt plötsligt en vanlig dag när man får ordningsregler mailade av hyresvärden och plockar ölburkar ur cykelkorgen.

Mitt liv i ett nötskal.

Så här lyckas det bli varje gång jag lägger ner någonting i min väska.
Jag tror att det kanske alltid kommer att vara så.
Det kanske är min personlighet.

Dear darkness

Dear darkness
wont you cover me again?

Hon sjunger det rakt in i hjärtat, det gör ont men är också skönt.

Mätt på kultur.Mätt på möten. Mätt på analyserandet och tyckandet. Samma människor som trängs i salonger, barer och på dansgolven. Klaustrofobin och känslan av att staden inte riktigt räcker till gör sig påmind.

Relationer förändras, historier upprepar sig, mönster gör sig påminda. Som barn provar vi på det lyxiga livet på det fina hotellet med poolen på taket. På natten är ingenting på riktigt, vinet flödar och den konstgjorda brasan brinner. Dagen efter känns det tomt och hon med de snälla ögonen lyssnar och förstår.

M säger att vi iallafall inte är på samhällets botten. Nej, det är ju sant. Det kan man inte säga med en takeaway-kaffemugg i handen utanför Evas Paley.

Hejdå sommar, hej höst.

Turkish delight?

Är i turkiet med familjen. Delar sandstranden med resten av Danmark, Norge och Sverige.

Dagarna består av sol,strand,bok,mat,sova,korsord,bad.
Jag läser om Afghanistan och förfäras. Min vän H påstår att man nog inte borde åka ner dit och hjälpa till, för då blir man nog sådär hare-krishna jobbig. Det ligger något i det. Blunda bara.

Vi går på turkiskt bad och blir skrubbade över hela kroppen. Min syster och jag tilldelas två femtonåriga turkar som skrubbar,skummar och masserar oss. De fnittrar och pratat turkiska över våra huvuden. Jag och syster pratar svenska nedanför och fnittrar åt det sjuka i situationen och svårigheten att kommunicera hur bränd min mage är,att det är läge att ta det lugnt.Bisarr upplevelse.

Chock nr 2 är när den stora muskulösa turken ska göra helkroppsmassage på mig och jag hamnar i ett ensamt rum som ser ut som ett harem. Han gnuggar vant in händerna med olja och knäpper upp min bikini. Jag stel som en pinne försöker bryta den tryckta, tunga stämningen med taffliga frågor om det är mycket svenskar här, var han är uppväxt osv. Stakande svar på engelska och konversationen går trögt. Jag går därifrån med en lätt obehagskänsla och funderar på hur man ska veta vad som är "rätt" och "fel" i massagevärlden.

Nu är det dags att lägga ner laptopen och hoppa i poolen!

Vem ska halalas först?

Efter 7 dygn i utmarkerna med barn som ömsom vill halala mig och ömsom krama mig är man lite matt. Man vill ha socialt umgänge och alkohol.

Så går man ut. Så vill man inte gå hem. Så rockringar man sig till ett pass till dans och teaterfestivalen. Härligt att man nuförtiden vågar bjuda på sig själv bland de bud-drickande hipsterkidsen.

Ut i natten som man inte vill ska ta slut. Griper varje halmstrå som erbjuds. Plötsligt i en lägenhet och han berättar om 1600-talet och filosofin. Och Milan Kundera. Han ska doktorera i litteraturvetenskap. Vi röker och dricker whiskey och lyssnar på bach. Han berättat om fugan. Jag tror att det är romantiskt men det är det inte. Jag längtar efter något annat. Någon annan. Jag går hem i för korta jeanshorts. Jag vill inte att taxibilarna saktar in.

Jag är trött på de konstiga drömmarna. De suger musten ur mig. Känner hopp ömsom förtvivlan. Nu ska jag åka på charter till Turkiet och läsa Ann heberlein.

The heart asks pleasure first

Konstiga dagar.

Jag flyter runt i tankar och beslut och har vuxenvärldens beslutvåndor hängande över mig. Bara du kan bestämma vad du ska göra. Kanske skulle anlita en livscoach. Solen kommer och värmer, men jag önskar att jag kunde njuta av det till fullo.

Läser om gamla möten, och kommer ihåg saker jag glömt bort.

Jag vill vara här och långt borta på samma gång.

Dammsugarpåsar man minns.

Ibland stannar man upp lite grann i tillvaron, ser allting lite mer utifrån.
Idag har varit en sådan dag.

Vi äter lunch i majorna och har återträff efter sommarens resa till den erotiska kontinenten. Den store vite mannen håller hov som vanligt och ber oss berätta om våra upplevelser när vi var i den "verkligheten" i den fattiga verkligheten. Lika oavslappnat och akward som vanligt, men ändå lite lustigt.

Äter grekiskt med syster och pappa. Paret bredvid är uppenbart på en dejt i ett tidigt stadium. Lite plågsamt att sitta bredvid och höra deras ständiga strävan efter att säga intressanta saker, vara roliga och undvika den dödande tystnaden.

Städar i hundra mijloner timmar. Kommer plötsligt på mig själv med att stå och dra ut damm och skräp ur dammsugarpåsen. Detta för att vi i hushållet tycker att dammsugarpåsar är en onödig utgift, och använder en och samma. Känns dock lite bisarrt, och jag tänker att detta kommer jag att minnas när jag blir gammal. "när jag var student hade vi inte råd med dammsugarpåsar, så då..."

Solen är tillbaka. jag funderar på framtid och baktid och vet bara att det blir ljusare och ljusare för varje dag. Och det känns bra.

I´m your man

Så var helgens scenskoleseminarium avslutat. Lyckat och fint på alla sätt, men rätt skönt att det är över. Slut på projektledandet, för ett tag iallafall.

The Sisters Of Mercy gjorde sin första spelning på puben igår och det var succe. Så kul! Klipp från första låten finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=NhvaGRu1oII




Bananen passar katter med Adhd när vi kollar på film. Katten Dan vill till varje pris riva ner växten och och dricka ur mitt vattenglas.

Första dagen då solen smeker huden och lite vårkänslor infinner sig. Det känns som någon öppnat locket.Det där vemodet som infinner sig ibland, vad ska man göra med det? Tänker att jag vill läsa böcker, skriva saker och göra fint. Istället fastnar jag hålögt framför skärmen och ansiktsboken.

Imorgon ska jag försöka läsa unge werthers lidande iallafall. Godnatt.

Huset i helvetet

Hemkommen från köpenhamnsresa. Fantastiskt på många sätt.
Vi bor många människor i en liten lägenhet i Amager. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Första kvällen tillbringas i flashig lägenhet vid vattnet med köpenhamns kulturklick, och senare på suspekt svartklubb i gammal godisfabrik. Det eldas i tunnor, öl för billig peng, dreads-folket dansar natten lång. Påminns om festivallivet. Taxi,kanelsniglar, god frukost.

Vi sover bort dagarna.

Sista kvällen är det dags att äntra Villa Saló, performance undertecknat Signa.
Det som händer skakar om. Har aldrig varit med om något liknande. Det som jag får bevittna vill jag inte ens beskriva i ord. Den som vill veta mer kan gå in på www.villa-salo.dk.

En del av mig villl aldrig mer tänka på det och glömma denna fruktansvärda upplevelse. Vi är lätt traumatiserade och diskuterar i timmar vart gränsen för vad man kan göra i konstens namn går. Alla drömmer om det. Dagarna går och jag får distans till det jag har sett. Jag kan inte riktigt släppa det, intrycken har etsat sig fast i mig, och jag vet ännu inte vad det har för betydelse.

Tillbaka i vardagen. Folkteatern, unge werthers lidande och scenskolesemnarium. Ser Familjen på Stadsteatern. Klassisk teater. Jag tar det till mig, men upplevelsen av Saló ligger som ett filter över allting, finns med som en liten klocka i bakgrunden.

Så svårt att inte veta vad man tycker. Moralen, känslan och intellektet slåss med varandra. Hm.

Jag bockar av på listan.

Livet börjar få en ordning igen. Fler och fler punkter bockas av på att göra- listan. Någon form av rutin börjar infinna sig. Njuter av tillfredställelsen av vardagen. Att få tvätta, handla,laga mat. Känna doften av nybäddad säng med rena lakan. Tänk att så lite kan få mig lugn. Timmarna räcker nästan till.

Jag hjälper krönikören med orden som ju är så viktiga.Det känns fint. Och den ljusnande framtid är vår.

Jag tänker på halvan på andra sidan jorden som gör sig påmind via färgglada vykort. Känner en fläkt av den där världen jag ibland längtar efter, när det varken finns dåtid eller framtid, bara ett nu. Längtar efter att få åka till hennes sommarstuga där det nästan inga finns några grannar.

Jag tänker på vännen som gått igenom den overkliga ceremonin som ofrånkomligen återkommer till oss med jämna mellanrum. Blundar.

Jag tillbringar dagar med att ligga i en hög på en madrass i mörkret och lyssna. På de rösterna jag tycker så mycket om. Sämre kan man ha det. Klumpen i magen över att det snart är slut. Fullständigt overkligt.

Lågan som brinner inom mig fladdrar, jag vet inte riktigt vilket håll den vill blåsa åt. Men det gör ingenting. Rusig hoppar jag på tåget i hög fart.

Lilla dockan berättar och skrattar, mitt hjärta går nästan sönder när jag plötsligt ser hela mänskligheten i hennes lilla gestalt. Det bränner bakom ögonlocken och jag undrar hur man kan älska någon så mycket.

Spontansemester stundar i Köpenhamn. Om infrastrukturen behagar fungera igen vill säga. Det hemliga huset fyllt med överraskningar väntar. Vi blir sex laxar i en laxask.Det blir kul.

I get by with a little help from my friends.

Ibland inser man vad som betyder något på riktigt.

När man varit utan socialt liv de senaste tre veckorna och plötsligt är tillbaka i sfären av de som varit så nära så länge så tåras ögonen och hjärtat sprängs. Att man kan känna så mycket kärlek.

Bananen sms:ade att jag skulle köpa "nöt". Vilket jag då tolkade som NÖT, som i jordnöt, chilinöt cashewnöt eller dylikt.Mhm skumt, tänkte jag, men jaja hon gillar ju naturgodis. Pressbyrån är den enda affär jag passerar och jag köpe ca 15 cashewnötter för 40 spänn.Galet. På vägen uppför den långa vackra backen börjar jag fundera på vad hon menade med "köp nöt" ........kan det vara som i "köp nåt"? När jag kommer fram och frågar får jag svaret. Hon ville ha NÅT. Inte NÖT. Vi skrattar ihjäl oss och äter upp de dyrbara nötterna.


Jag lyssnar på den forne pandaidolen som står och sjunger med ett ledset pojkansikte.Det är någonting som är på väg att försvinna, det vi får se är rester av en tid som vi snart kommer att se tillbaka på och romantisera.

Och vännerna, de strålar runt mig, jag behöver bara ge en blick och de förstår vad jag menar.

Utan er vore jag ingenting. Ni vet vilka ni är.

First we take baggegalan, then we take Berlin.

I huvudstaden var det späckat schema. Möten, mormor och mingel.Vissa möten mycket svårare än andra. På galafesten fanns det många att prata med, i denna skådespelarbransch som vi älskar att hata. Gratis sprit och häng med rävarna i Operabaren. Utan att packa upp väskan gick färden raskt mot släktkalas i Tyskland. Med BerlinAir transporteras jag till Berlin.

I berlin snöar det och är grått. Jag har semester,fastän jag inte riktigt har tid med det.
Fråga1: Hur irriterad kan man bli över att inte hitta ett internetcafé?
Fråga 2: Hur GLAD får man bli när internetuppkopplingen på hotellet plöstligt börjar funka?
Min relation till Macbooken börjar kännas osund.

Återigen läser jag museeiskyltar om muren,öst och väst,och tittar på den sönderbombade kyrkan som påminner om det som hände som inte får hända igen.

Tittar på fotografier från världens alla krig som Don McCullin tagit.Det känns i magen. Jag undrar hur han kom så nära. Och undrar egentligen varför man inte ägnar sitt liv åt att hjälpa de där människorna. Hur lätt det är att blunda för det som pågår hela tiden i andra delar av världen.

Jag tänker också på om det var rätt eller fel att köpa de högklackade converseskorna i satinlila för 3 Euro. Äh, är man i Berlin så är man kunde jag känna.

Ikväll är det wienerschnitzel och öl och 60-årsmiddag med tjocka släkten. Det ryktas om att det blir styrdans....?

Imorgon blir det Berlin-Göteborg- Hagabion och filmpremiär för "Mitt Politiska Hjärta".

Tchüss.

I Drömmarnas Stad

Så var man i Stockholm igen. Den är kallt, men jag tinar, känner värmen och kärleken till den här staden sakta komma tillbaka.

Mormors lugna, trygga hus blir en välbehövlig oas i en turbulent tid. Tågresa genom ett snötäckt vackert Sverige, samtal om saker mellan himmel och jord. Vi tycker om att tåget tar sin tid, är till och med skönt att man inte kan göra någonting annat än att titta ut, småprata och äta en halvljummen svindyr lasagne i bistron.

Så är jag återigen med en öl på baren som jag var mycket på när jag bodde i fruktgårdarnas förort. Där alla tycker att de är lite coolare. Någon bestämde för länge sedan att this was the place to be, och många litade på denne personen. Jag och de andra gbg-exilarna vill mest sitta ner och prata, men känner oss ivägen. Sittplats verkar omöjligt, till och med att hitta nånstans att stå känns en liten stund som ett omöjligt projekt. Katt och Råtta-lek med servispersonalen som balanserar små espressokoppar och chockladterriner på brickor ovanför våra huvuden. Vi pratar om fjällen, att vandra och stugan utanför kiruna. Jag längtar dit. Naturen, tystnaden som talar till mig med en speciell röst.

Träffar S och promenerar från slussen och förundras över de tusen svanarna och isen. Vi har mycket att prata om, det tar aldrig slut.Sitter sen i fina teatersalongerna och fyller på kulturkontot.

En tid som kantas av svåra val, avvägningar och en oviss framtid.
Du måste bestämma, ta ställning, vara dig själv, veta vad du vill.
Jag vill ju bara att det ska bli bra.

Shoreline

Jag drömmer att jag är Lisbeth Salander. Jag måste döda massa människor, det är skjuta eller bli skjuten som gäller. Allt känns på riktigt, jag vaknar kallsvettig. Har sett Inglorius basterds kvällen innan och skyller allt på Tarantino.

Försöker vara snäll mot min kropp, andas lugnt, handla,städa, laga mat, sova.

Går promenad till båtkyrkogården, det är väldigt tomt. Inne i de hemlösas båt ser det varmt och mysigt ut. Utanför ilar vinden rått på kajen och snön bäddar in de ledsna båtarna och deras historier så det blir alldeles stumt och tyst. Vi pratar om staden och framtiden.

Jag blir lugn av helgen.Köper ny lampa, nya tavlor, sätter upp på tomma väggar. Lugn av hemmet. Trots att brandvarnaren kastas i golvet, nycklarna slutar fungera, och att sängen i pigkammaren fortfarande är 3 cm för lång.

Två föreställningar kvar av den lille kungen, konstigt. Vi vill inte att helgen ska ta slut, tittar på stjärnorna på slottet och myser och längtar till sommaren. Sillen säger att på vintern glömmer man att sommaren finns, och tvärtom.

Imorgon är det ny vecka.

And I´ll gamble away my fright

Snurrar runt i huvudet.
Hela tiden ska man stå för det man gör, veta vad som är rätt och fel och försöka följa sitt hjärta. När man tror att man vet så är plötsligt allt annorlunda, i ett annat ljus.

Klockan är alltid för mycket, det är alltid svårt att gå upp på morgonen, det finns alltid något att göra. (en gammal restaurangdevis för övrigt) Börjar tro att det inte kommer att gå över. Vill jag ens det?

Sitter på bussen med systeryster och hennes gymnasiekompisar. Får plötsligt flashbacks och känner mig som en av dem, fast jag är den lite konstiga. Helt plötsligt ingen skillnad på oss, jag påverkas av att vilja hänga med i snacket, och hamnar åtta år tillbaka i tiden.

Snart lämnar jag världens bästa teater, mycket sorgligt. Tur att man har världens bästa klass.
Bananen och jag minns resor i världen, skumma australiensare, alla dessa människor man aldrig trodde att man skulle glömma har tydligen redan bleknat bort i minnesbanken. Poeten, den jobbiga amerikanen, de tre vietnameserna från ängelholm, hardy som aldrig ville sluta resa och spådamen i london.

Veckans hat: Radiotjänst har fångat mig i sin fälla och jag börjar tvivla på att jag kommer att komma ur deras nät. Norrbottens länsrätt nästa om jag har otur.

Istid

Mellanstadiedisco på teatern.

Vi köper pizza,popcorn,gör bål, låtlistor med hitsen från vår elva-årsperiod. Skäms-moment uppstår när teaterchefen och regissören ska vara domare i danstävlingen, blir man knackad på ryggen är man ute. Alla anstränger sig lite för mycket, och en obehaglig likhet med hur teaterbranchen ser ut, att bli vald eller inte, infinner sig. Vi skrattar och skruvar på oss. Barnet vinner men genomskådar snabbt att de vuxna lät henne vinna så att hon skulle bli glad, och blir istället sur.

Följer med i natten fast man bara känner för att gå hem.Trött på alkohol och skrål men fastnar ändå i grottan som är svår att ta sig upp från när man väl har satt sig. "Jag har aldrig" fungerar i ute-tristessen, slutar i hets och med a little more information than i needed...

Teater är kul. Barn är kul. Barnteater är kul.

Så var helgen snart slut. Längtan och saknaden kommer om natten när man väljer att gå hem till föräldraboet istället för att följa med klubbkatterna ut i natten. Imorgon blir det spikmatta.

Vargavinter

Det är kallare än någonsin.
From russia with love.
Tack så mycket.
Jag vill bara att det ska bli vår nu.

Snön ligger vit på taken utanför. Jag ska aldrig mer gå ut säger man, men handla måste man ju. Jobbigt.

Står på den där båten igen, den lutar mer och mer för varje gång känns det som. När jag alldeles för nykter knör mig fram i massan, blir indragen på dansgolvet,han vi kallar tanden kramar mig hjärtligt, alla knuff-dansar och sjunger med i Broder daniels when we were winning. Det är göteborg, och jag fick känslan jag inte känt på länge, hur länge kan man bo här?


Och tiden går.

Nytt decennium.

Nyårslöfte 2010; börja blogga.

Så har ett decennium gått sedan millenieskiftet. År 2000.
Jag stod på det stora discot på Röda sten, längtade efter att bli vuxen och förväntansfull inför framtiden.

Det som sedan skulle följa de kommande tio åren var svårt att förutse.
Människor som kommit och gått. Vissa tillfaller numera kategorin nostalgi och hör tilll den där världen för länge sen, som glimtar till i anekdoter och minnen.
Lyckorus och stunder som för alltid etsat sig fast i minnet.
Avgrundsdjup som det är svårt att inte tänka på, och ändå så svårt att prata om.
Insikter och lärdomar som är svåra att ta till sig.

Så börjar året med känslostorm. Förvirring. Tomhet.

Hur många gånger ska man orka?

Tiden stannar, själens obotliga ensamhet gör sig påmind när jag går ensam i en frusen stad, i ett nytt kvarter, i staden som folk älskar att hata, som jag på något sätt lär känna på nytt, litegrann, varje dag.

Love will tear us apart.