First we take baggegalan, then we take Berlin.

I huvudstaden var det späckat schema. Möten, mormor och mingel.Vissa möten mycket svårare än andra. På galafesten fanns det många att prata med, i denna skådespelarbransch som vi älskar att hata. Gratis sprit och häng med rävarna i Operabaren. Utan att packa upp väskan gick färden raskt mot släktkalas i Tyskland. Med BerlinAir transporteras jag till Berlin.

I berlin snöar det och är grått. Jag har semester,fastän jag inte riktigt har tid med det.
Fråga1: Hur irriterad kan man bli över att inte hitta ett internetcafé?
Fråga 2: Hur GLAD får man bli när internetuppkopplingen på hotellet plöstligt börjar funka?
Min relation till Macbooken börjar kännas osund.

Återigen läser jag museeiskyltar om muren,öst och väst,och tittar på den sönderbombade kyrkan som påminner om det som hände som inte får hända igen.

Tittar på fotografier från världens alla krig som Don McCullin tagit.Det känns i magen. Jag undrar hur han kom så nära. Och undrar egentligen varför man inte ägnar sitt liv åt att hjälpa de där människorna. Hur lätt det är att blunda för det som pågår hela tiden i andra delar av världen.

Jag tänker också på om det var rätt eller fel att köpa de högklackade converseskorna i satinlila för 3 Euro. Äh, är man i Berlin så är man kunde jag känna.

Ikväll är det wienerschnitzel och öl och 60-årsmiddag med tjocka släkten. Det ryktas om att det blir styrdans....?

Imorgon blir det Berlin-Göteborg- Hagabion och filmpremiär för "Mitt Politiska Hjärta".

Tchüss.

I Drömmarnas Stad

Så var man i Stockholm igen. Den är kallt, men jag tinar, känner värmen och kärleken till den här staden sakta komma tillbaka.

Mormors lugna, trygga hus blir en välbehövlig oas i en turbulent tid. Tågresa genom ett snötäckt vackert Sverige, samtal om saker mellan himmel och jord. Vi tycker om att tåget tar sin tid, är till och med skönt att man inte kan göra någonting annat än att titta ut, småprata och äta en halvljummen svindyr lasagne i bistron.

Så är jag återigen med en öl på baren som jag var mycket på när jag bodde i fruktgårdarnas förort. Där alla tycker att de är lite coolare. Någon bestämde för länge sedan att this was the place to be, och många litade på denne personen. Jag och de andra gbg-exilarna vill mest sitta ner och prata, men känner oss ivägen. Sittplats verkar omöjligt, till och med att hitta nånstans att stå känns en liten stund som ett omöjligt projekt. Katt och Råtta-lek med servispersonalen som balanserar små espressokoppar och chockladterriner på brickor ovanför våra huvuden. Vi pratar om fjällen, att vandra och stugan utanför kiruna. Jag längtar dit. Naturen, tystnaden som talar till mig med en speciell röst.

Träffar S och promenerar från slussen och förundras över de tusen svanarna och isen. Vi har mycket att prata om, det tar aldrig slut.Sitter sen i fina teatersalongerna och fyller på kulturkontot.

En tid som kantas av svåra val, avvägningar och en oviss framtid.
Du måste bestämma, ta ställning, vara dig själv, veta vad du vill.
Jag vill ju bara att det ska bli bra.

Shoreline

Jag drömmer att jag är Lisbeth Salander. Jag måste döda massa människor, det är skjuta eller bli skjuten som gäller. Allt känns på riktigt, jag vaknar kallsvettig. Har sett Inglorius basterds kvällen innan och skyller allt på Tarantino.

Försöker vara snäll mot min kropp, andas lugnt, handla,städa, laga mat, sova.

Går promenad till båtkyrkogården, det är väldigt tomt. Inne i de hemlösas båt ser det varmt och mysigt ut. Utanför ilar vinden rått på kajen och snön bäddar in de ledsna båtarna och deras historier så det blir alldeles stumt och tyst. Vi pratar om staden och framtiden.

Jag blir lugn av helgen.Köper ny lampa, nya tavlor, sätter upp på tomma väggar. Lugn av hemmet. Trots att brandvarnaren kastas i golvet, nycklarna slutar fungera, och att sängen i pigkammaren fortfarande är 3 cm för lång.

Två föreställningar kvar av den lille kungen, konstigt. Vi vill inte att helgen ska ta slut, tittar på stjärnorna på slottet och myser och längtar till sommaren. Sillen säger att på vintern glömmer man att sommaren finns, och tvärtom.

Imorgon är det ny vecka.

And I´ll gamble away my fright

Snurrar runt i huvudet.
Hela tiden ska man stå för det man gör, veta vad som är rätt och fel och försöka följa sitt hjärta. När man tror att man vet så är plötsligt allt annorlunda, i ett annat ljus.

Klockan är alltid för mycket, det är alltid svårt att gå upp på morgonen, det finns alltid något att göra. (en gammal restaurangdevis för övrigt) Börjar tro att det inte kommer att gå över. Vill jag ens det?

Sitter på bussen med systeryster och hennes gymnasiekompisar. Får plötsligt flashbacks och känner mig som en av dem, fast jag är den lite konstiga. Helt plötsligt ingen skillnad på oss, jag påverkas av att vilja hänga med i snacket, och hamnar åtta år tillbaka i tiden.

Snart lämnar jag världens bästa teater, mycket sorgligt. Tur att man har världens bästa klass.
Bananen och jag minns resor i världen, skumma australiensare, alla dessa människor man aldrig trodde att man skulle glömma har tydligen redan bleknat bort i minnesbanken. Poeten, den jobbiga amerikanen, de tre vietnameserna från ängelholm, hardy som aldrig ville sluta resa och spådamen i london.

Veckans hat: Radiotjänst har fångat mig i sin fälla och jag börjar tvivla på att jag kommer att komma ur deras nät. Norrbottens länsrätt nästa om jag har otur.

Istid

Mellanstadiedisco på teatern.

Vi köper pizza,popcorn,gör bål, låtlistor med hitsen från vår elva-årsperiod. Skäms-moment uppstår när teaterchefen och regissören ska vara domare i danstävlingen, blir man knackad på ryggen är man ute. Alla anstränger sig lite för mycket, och en obehaglig likhet med hur teaterbranchen ser ut, att bli vald eller inte, infinner sig. Vi skrattar och skruvar på oss. Barnet vinner men genomskådar snabbt att de vuxna lät henne vinna så att hon skulle bli glad, och blir istället sur.

Följer med i natten fast man bara känner för att gå hem.Trött på alkohol och skrål men fastnar ändå i grottan som är svår att ta sig upp från när man väl har satt sig. "Jag har aldrig" fungerar i ute-tristessen, slutar i hets och med a little more information than i needed...

Teater är kul. Barn är kul. Barnteater är kul.

Så var helgen snart slut. Längtan och saknaden kommer om natten när man väljer att gå hem till föräldraboet istället för att följa med klubbkatterna ut i natten. Imorgon blir det spikmatta.

Vargavinter

Det är kallare än någonsin.
From russia with love.
Tack så mycket.
Jag vill bara att det ska bli vår nu.

Snön ligger vit på taken utanför. Jag ska aldrig mer gå ut säger man, men handla måste man ju. Jobbigt.

Står på den där båten igen, den lutar mer och mer för varje gång känns det som. När jag alldeles för nykter knör mig fram i massan, blir indragen på dansgolvet,han vi kallar tanden kramar mig hjärtligt, alla knuff-dansar och sjunger med i Broder daniels when we were winning. Det är göteborg, och jag fick känslan jag inte känt på länge, hur länge kan man bo här?


Och tiden går.

Nytt decennium.

Nyårslöfte 2010; börja blogga.

Så har ett decennium gått sedan millenieskiftet. År 2000.
Jag stod på det stora discot på Röda sten, längtade efter att bli vuxen och förväntansfull inför framtiden.

Det som sedan skulle följa de kommande tio åren var svårt att förutse.
Människor som kommit och gått. Vissa tillfaller numera kategorin nostalgi och hör tilll den där världen för länge sen, som glimtar till i anekdoter och minnen.
Lyckorus och stunder som för alltid etsat sig fast i minnet.
Avgrundsdjup som det är svårt att inte tänka på, och ändå så svårt att prata om.
Insikter och lärdomar som är svåra att ta till sig.

Så börjar året med känslostorm. Förvirring. Tomhet.

Hur många gånger ska man orka?

Tiden stannar, själens obotliga ensamhet gör sig påmind när jag går ensam i en frusen stad, i ett nytt kvarter, i staden som folk älskar att hata, som jag på något sätt lär känna på nytt, litegrann, varje dag.

Love will tear us apart.