Jag bockar av på listan.

Livet börjar få en ordning igen. Fler och fler punkter bockas av på att göra- listan. Någon form av rutin börjar infinna sig. Njuter av tillfredställelsen av vardagen. Att få tvätta, handla,laga mat. Känna doften av nybäddad säng med rena lakan. Tänk att så lite kan få mig lugn. Timmarna räcker nästan till.

Jag hjälper krönikören med orden som ju är så viktiga.Det känns fint. Och den ljusnande framtid är vår.

Jag tänker på halvan på andra sidan jorden som gör sig påmind via färgglada vykort. Känner en fläkt av den där världen jag ibland längtar efter, när det varken finns dåtid eller framtid, bara ett nu. Längtar efter att få åka till hennes sommarstuga där det nästan inga finns några grannar.

Jag tänker på vännen som gått igenom den overkliga ceremonin som ofrånkomligen återkommer till oss med jämna mellanrum. Blundar.

Jag tillbringar dagar med att ligga i en hög på en madrass i mörkret och lyssna. På de rösterna jag tycker så mycket om. Sämre kan man ha det. Klumpen i magen över att det snart är slut. Fullständigt overkligt.

Lågan som brinner inom mig fladdrar, jag vet inte riktigt vilket håll den vill blåsa åt. Men det gör ingenting. Rusig hoppar jag på tåget i hög fart.

Lilla dockan berättar och skrattar, mitt hjärta går nästan sönder när jag plötsligt ser hela mänskligheten i hennes lilla gestalt. Det bränner bakom ögonlocken och jag undrar hur man kan älska någon så mycket.

Spontansemester stundar i Köpenhamn. Om infrastrukturen behagar fungera igen vill säga. Det hemliga huset fyllt med överraskningar väntar. Vi blir sex laxar i en laxask.Det blir kul.